Motform
Från produktionslinje till deadline
Love Lagerkvist

Det kreativa arbetets tidsålder kommer med ett löfte om en bättre vardag. Borta är dagarnas ändlösa repetition med sitt otillfredställande arbete och samma måltider i samma gamla kantin.

Den kreativa arbetaren lever sitt liv i konstant självuppfyllelse, synbart fri att röra sig självständigt och fritt i den urbana världen, hoppandes från projekt till projekt och kläcka dagens tredje revolutionerande idé lagom till lunch. För att hålla livstilsvansinnet i skick har arbetstivare och beställare uppfunnit deadlinen. I sin mest fundanmentala form är detta den tidpunkt då ett färdigställt arbete överlämnas. Projekt har ofta många deadlines, i former av möten, avstämningar, framstegsrapporter eller andra typer av kontroller. Det är detta system som styr hela den kreativa industrien. Utan den, intalas vi, skulle allting kollapsa till totalt kaos.

Från produktionslinje till dödslinje

Fabriken är till sin natur utmattande. Arbete centrerat kring produktionslinjen är lika fysisk som det är smutsigt. Varat är konstant repetition, en fordistisk, slitsam koreografi på ändlös, alienerande loop. En mardröm för den kreativa klassen som vuxit upp med idén att vi rört oss bortom detta historiska stadie. Det verkar som om det lugna kontoret är räddningen från en vunnen tids industriella oljud. Men den samtida kreativa arbetaren misslyckas med att se att hen har blivit blåst – för även om de rumsliga förutsättningarna har förändrats styrs dennes vardag av samma arbetets mekanismer som förr. Produktionslinjen finns kvar, men döljer sig bakom deadlines.

Deadlinen upplöser produktionslinjens obönhörliga rytmik, men ersätter den med ett konstant tryck. Arbetaren har inte längre repetitionen som tillflykt. Det nya arbetets modus är att konstant producera stress, att långsamt press den kreativa arbetaren djupare in i Väggen, mer fruktad än någon chef eller kapitalägare. Om produktionslinjen är det levande ljudet från maskinerna som bygger det är deadlinen ett konstant brus, ett oljud som är lika svårlokaliserat som allestädes närvarande.


Processens förtingsligande

Kreativt arbete skapar inte fysiska produkter på samma sätt som industriarbetets produktionslinje, vid vilken varje station har likvärdig betydelse för produktens slutliga skepnad. I produktionslinjen kontrolleras kvalitén konstant för att säkerställa produktionens integritet. Som kontrast menar jag att en kreativ process per definition handlar om något bortom vår kontroll, något flyktigt och och autentiskt. Ögonblicket den kreativa processen blir självmedveten och kringskuren försvinner dess essens. Den kreativa processen har ingen egentlig början eller något egentligt slut, eftersom det som är resultatet av kreativitet alltid kan förändras eller förbättras.

Eftersom den kreativa processen skiljer sig från produktionens, måste deras kontrollsystem likväl skilja sig åt. För att ta kontroll över den kreativa arbetaren används deadlines för att på flera olika vis förtingsliga själva processen.

I kreativt arbete finns alltid en klient som förväntar sig ett slutresultat. Detta är givetvis den mest uppenbara delen av processens förtingsligande, eftersom processen låses till att enbart handla om betällarens krav, som kringskär den kreativa processens utforskande natur.

För det andra blir det kreativa arbetet kompartementaliserat. För att kontrollera processen tvingas den i en serie mindre deadlines, i vilka särskilda krav förväntas vara uppfyllda. Dessa tycks än mer än presentationen av slutresultatet vara destruktiva för den kreativa processen, eftersom de kräver av den kreativa arbetaren inte bara att kliva ur den utan också presentera och motivera vad som oftast är irrationellt. Processen–i–process förvandlas explicit till en vara – ett bevis på att arbetaren är på rätt spår. Löftet om misslyckande hänger tungt över dessa avstämningsmoment, kväver arbetaren och fråntar de sista spåren av dennes agens.


Deadlinens sociala reproduktion

Vad som är så skrämmande med deadlinen är inte nödvändigtvis hur den projiceras från ovan. En beställares krav och förväntningar är lika förutsägbara som de är institutionaliserade. Till och med på en dålig dag är föreställningarna om hur de skulle reagera på ett misslyckande detsamma som annars. Deadlinens riktiga makt ligger i hur den reproduceras socialt av sina utövare. Dessa skadliga mönster tecknar djupare spår än kunskaper och kompetens i den kreativa arbetaren.

I kreativa utbildningar läggs tidig emfas på att det som ska fruktas och respekteras är deadlinen: den är något större än den enskildes välmående. Sena nätter och absurd övertid handlar inte om kvalité, utan om kontroll. För att vara en god kreativ arbetare måste man först lära sig att övertid är stolhet i förklädnad. Den valda professionens intensitet är en del av behållningen – uppenbarligen slutar regnbågen någonstans kring klockan två på natten, oftast en torsdag. De få som klarar av att få sitt arbete gjort på en redan för lång åttatimmarsdag är antingen underbarn eller förrädare – båda typerna är grunden till en outsäglig rädsla. Under alla dessa kvälls– och nattsessioner skrattar studenterna tillsammans åt sakernas absurditet och beklagar sig över bristen på fritid. Trots att de håller sig vakna delar de en gemensam mardröm.

När studenten examineras och släpps ut i vad den hoppas är verklighetens bekväma tillvaro blir löftet förvridet till överarbete och

Trend